Det finns personer som alltid är där. I bakgrunden. Eller längst fram. Sådana som alltid, alltid, alltid lyssnar och peppar men som jag inte uppskattar. Anna är en sån vän. 

Anna är den personen som under kortast tid tagit sig in i mitt liv och vet OTROLIGT mycket om mig. Jag litar på henne till 100% och jag hoppas hon ltiar på mig lika mkt. 
Hon fanns där i våras när jag ahde en tuff period. Hon lyssnade. Hon lyste upp min dag. Jag började kalla henne Solen. För hon var min sol. På helgerna när jag itne träffade henne så kändes dagen mörkj och livet saknade ljus. Men på veckorna så fanns hon där. Helt underbar.

Anledningen till att jag hade det tufft var oron och bråket med min nuvarande bästa kompis Fanny. Går inte in på det närmare med tanke på att en hel del elaka saker är inblandade.

Men då fanns Anna där, hindrade mig från att falla. Hindrade mig från att må dåligt.

Nu när jag återigen är toppenglad och jag och Anna umgås inte lika mycket osm förr.
Det känns alltid som att jag svikit henne, hon kalrar sig säkert alldeles utmärkt men jag kan itne låta blia tt få dåligt samvete. Vill ju finans där när hon mår dåligt. Nu när jag mår bra.

En sak hon lärt mig är:
Don't scream to a day
Say hello and smile